Matilda

Livet är en berg-och-dal bana, och idag känns det som den där delen när man inte vet vad som komma ska, och man vet att man borde tycka om det men faktum är att man har ätit för mycket till lunch, har bråkat med någon man tycker och har influensa så istället håller man i sig så att knogarna vitnar, spänner sig så att tänderna värker, känner sig spyfärdig och hoppas att man ska överleva de kommande svängarna.

Livet är inte en saga, men det vet jag ju. Vissa saker går att hantera och andra gör att jag börjar kräkas bara jag tänker på dem. De får mig att vilja köpa en chokladkaka, ta fram alla mina Harry Potter böcker och bygga en kojja. Läsa är bra, då kan man inte tänka, då slipper jag stoppa in fingrarna i öronen och sjunga LALALALALA-LAAA.

Tänk om livet kunde handla om dig och mig på en julmarknad med varm andedräkt i ångor, rosiga kinder, frusna fingrar och en kopp varm choklad med grädde och kakaopuder på. Inget gör något, inga kalla fötter eller långa köer, inga sura tanter eller skrikiga skitungar. Inget spelar någon roll så länge jag får vara med dig.

Men så är det inte. Jag tänker jobba i minst en timme till och sen ska jag hem till min mörka, tomma och kalla lägenhet. Det enda som finns där är en halv påse ostbågar, ett berg med kläder och en för stor säng. Jag ska byta lakan, ta ett varmt bad och låtsas som om det är en annan dag, något annat år, i en annan tid då saker inte går sönder.

Invånarna i Vellinge kommun rasar! De är fly förbannade! De tycker att de har blivit överkörda! Varför? Jo, därför att ett av kommunens hus ska bli boende för 30 ensamkommande och asylsökande flyktingbarn.

I SVD är det en bild på en arg gubbe med yvig mustasch som berättar att han flyttade från Malmö för att slippa invandrarna, vart ska han nu ta vägen? "Snart kan man ju inte vara någonstans!"

Jag har svårt att se problematiken. Vi pratar om barn som har flytt från krig, som har sett mer död och elände än vi ens kan föreställa oss, som kommer till ett nytt kallt land, utan någon de känner, som har lämnat sina familjer och som är helt ensamma. Jag tycker att det är vår plikt, inte bara som en av länderna med bäst välfärd i hela världen, utan som medmänniskor att hjälpa dem som behöver hjälp. Räknar inte ni med att någon skulle hjälpa er, eller era barn, om vi inte kudne bo kvar i Sverige? Tänker er att fly för era liv och stå helt utblottade i ett främmande land utan något stöd och mötas av föraktfulla blickar och fördommar som bottnar i något ni är helt oskyldiga till.

Vad ska vi annars göra med de som inte kan vara kvar i sina land? De som blir jordens överflöd. Jag har hört talas om en kille som kom på en genial idé för att bli av med ett par hundra tusen eller någon miljon sådär. Han sa att de skulle få ta en dusch, men när de gick in gasades de ihjäl istället och dog. Då slapp man ju att de tog över landet, att de beblandade sig med arierna och introducerade en ny kultur. Är det någon som vet hur det gick?

Det är äckligt hur alla sitter och säger HUR KUNDE DET HÄNDA om saker som massakerna i Rwanda eller andra världskriget. Ska jag berätta hur det kunde hända? Omvärlden blundade, ignorerade och lät länderna sköta sina egna affärer. Resultatet blev två av historiens blodigaste, men långt ifrån enda, folkmord. När ska man sluta göra skillnad på människor och människor? När ska man inse att det inte handla om du och jag och mitt och ditt utan om vårt?

Fy skam på Vellinge och alla de andra två tredjedelarna av Sveriges kommuner som inte kan ge ensamma flyktingbarn en tillfällig fristad. Fy! Ni äcklar mig.